Att vara bäst eller göra sitt bästa

Jag läser om resultat- och uppgiftsorienterat fokus och det slog mig att jag aldrig, vad jag kan komma ihåg, yttrat ett mål i stil med "jag vill bli världsmästare, jag vill bli bäst". Eller ett sikte på internationellt silver, eller brons. Jag har tackat för lyckosparkar men alltid tagit i trä och försökt ta "det fixar du, henne tar du!" och "guldet är ditt!" så lätt som möjligt och ibland med en kommentar om att "jag ska göra vad jag kan". Varför är en intressant fråga, när jag träffat personer som lyckas bäst när de får höra sånt?

När matchen är över vill jag att du håller huvudet högt, och jag vet bara ett sätt att kunna hålla huvudet högt och det är att veta att man gjort sitt bästa.

Motstånd och antal motståndare i klasserna varierar från tävling till tävling och det är något som är utom min kontroll, därför vill jag behålla inställningen att mitt bästa får ta mig så långt det kan och vilken placering det än blir så vill jag känna mig nöjd, punkt. Men man ska inte tro att det är enkelt för det - att eftersträva sitt bästa kan ibland vara lika tufft som att drömma om guld, skillnaden är sortens press du sätter på dig själv och medan ditt eget bästa kan ta dig till många nöjda placeringar så finns det bara en guldmedalj att fightas om. Eftersom jag aldrig känt mig stensäker på att nå en förstaplats har jag inte vågat riskera att verkligen sikta på den (sikta och fantisera om är olika saker!), då jag lätt vid egna och andras förväntningar fokuserar mer på att inte förlora än på att göra vad jag kan.

Babbel babbel, sist vill jag säga att det är lätt att gratta främst de som står på pallen, men vi får inte glömma att ge positiv feedback på utvecklingen vi själva och andra gör innan vi når dit, eller någon annanstans vi drömmer om. Det är många nedanför pallen som ska vara lika stolta dem för sin prestation och jag är glad att armbrytare är bland de bästa jag stött på på att uppmuntra varandra och hålla ett uppgiftsorienterat fokus! Heja oss!